Minimix – en frizon och ett andra hem

Jag växte upp i det här området, jag har verkat här som fritidsledare och jobbat här till och från i 15 år. Det är odiskutabelt att många av barnen och människorna i Hammarkullen har andra ekonomiska och sociala förutsättningar än i övriga Göteborg. Andras blickar på en ute i samhället gör ont, skolan har inte alltid tillräckligt med resurser och föräldrar måste vända och vrida på varje slant för att kunna köpa det mest nödvändiga. 

Jag har träffat många barn och ungdomar som dragits med skammen över att deras föräldrar inte har råd med självklara saker som en varm vinterjacka. Barnens förståelse över att föräldrarna har nog med problem gör att de inte vill belasta föräldrarna och får dem att lösa saker på egen hand. De utvecklar egna sätt att försörja sig, egna sätt att lösa problem på, vilket kan föra in dem på en kriminell bana där snabba cash är lättare att få än pengar från föräldrarna. Så vad krävs för att bryta den onda cirkeln? 

Jag kom själv till Sverige som krigsflykting, 14 år gammal, tillsammans med sex syskon. Pappa hade lånat tiotusentals kronor från släktingar för att finansiera flykten. Socialbidraget skulle räcka både till levnadskostnader och avbetalning av skulden vilket gjorde att han alltid fick vänta ut reatillfällen och ”köp-tre-betala-för-två-varor.” Jag minns att jag och mina syskon en dag blev utskrattade av de andra barnen för att vi hade likadana kläder på oss. 

Mina föräldrar kompenserade alltid det materiella vi saknade med meningar som ”var stolta över vad ni har, det är inte kläderna som gör dig till en bättre eller sämre människa, det viktiga är att vara en god person” osv men jag förstod också ganska tidigt att detta var ett sätt för mina föräldrar att ersätta en dålig självkänsla som fattigdom ibland kan föra med sig med ord som skulle bygga någon slags stolthet typ ”även om jag är ekonomiskt fattig så har jag en massa rika egenskaper”. För just sociala rikedomar som ödmjukhet, passion och hjälpsamhet kostar inga pengar. Många gånger kan sådana egenskaper också bli vägen till att bryta sig ut ur utanförskapet, men då måste det finnas vuxna förebilder som planterar dessa egenskaper hos unga. Och det finns det i Hammarkullen, i ett rött hus vid torget, tack vare idag 24-årige Hammar-kullebon Mohammed Ali. 

”Sen jag har varit liten har jag alltid drömt om att förändra Hammarkullen. Jag vill att mina barn ska växa upp här, gå i skola här, men jag vet också att grupptrycket i området är enormt. Så jag förbereder för mina barns framtid, kompisarnas barns framtid. Skapar ett samhälle fullt av positiva ledare som skapar andra ledare”. 

Mohammed märkte tidigt hur den kriminella utvecklingen påverkade barnen i området. Såpass unga killar som 12–13- åringar sålde knark och andra unga killar som hängde på torget riskerade att även de få ett lagbrytande öde. 

Det som får bägaren att rinna över en sen vår 2015 är när Mohammed är på väg hem från skolan och ser sin tioårige lillebror tillsammans med en vän på torget. Mohammed undrar vad de gör där. Killarna svarar att de har tråkigt. Orolig för att hans lillebror ska börja se upp till de unga kriminella på torget går Mohammed till sin fritidsgård, Mixgården, platsen dit han alltid kunde gå för att diskutera sina tankar, och presenterar en idé om en fritidsgård likt Mixgården fast för de yngre, en Minimix för mellanstadiet. De börjar ringa runt för att jaga en lokal. Efter två veckor har de öppnat. ”Det var en förfärlig lokal, det var mögel, råttor och ingen ventilation. Jag minns att en dag så städade jag i 14 timmar.” 

Första dagen kommer 47 barn, dessa sprider vidare ordet till sina kompisar och antalet besökare ökar, Mohammed arbetar ideellt i ett år, innan kommunen får ordning på den röda stugan vid torget som då var mycket sliten. 

Efter renoveringen hade Minimix invigning och välkomnades av över 70 barn. Stadsdelen gav Mohammed en anställning och kompletterade med timanställdpersonal där den äldsta idag är 27 år och alla har olika bakgrunder med rötter från länder som är representerade i Hammarkullen. Ledarna börjar bli en del av utvecklingen av det sociala arbetet i Hammarkullen. Minimix har inlett ett samarbete med skolan och socialtjänsten hör av sig om det är problem med ett barn som brukar komma till verksamheten. 

Ledarna arbetar mycket med attitydförändring genom att stärka barnens självförtroende och självkänsla. 

”De barnen som inte får bekräftelse spelar ofta dumma, spelar clown mot sina kompisar på ett dåligt sätt. Jag brukar upprepa ’Du är inte dum, du är smart’ och till slut kommer barnet och säger ’Mohammed, du ska veta vad jag gjorde i skolan, jag blev klar med min matte.’ Då säger jag till dem ’du ser, du är smart, du är inte dum’. Vi matar deras öron med positiva saker för de får höra tillräckligt med negativa saker från övriga samhället.” 

Mohammed erbjuder barnen trygghet. Han är storebror, pappa, kompis och samtidigt ledare. Hans engagemang när de var yngre ger skörd när de nu har blivit äldre. Han har funnits i deras liv och skapar tillit på gräsrotsnivå utan att möta barnen med en torr ovanifrånhållning. 

”Relation är receptet till Minimix framgång. Det tar lång tid att skapa relation med unga, speciellt med unga som blivit svikna många gånger. Men hur macho du än är, hur tuff du än vill vara, inombords så älskar du att någon bryr sig om dig.” 

Han berättar att helgerna kan vara jobbiga för vissa av barnen. Rastlösheten ledde till att 15 av Mohammeds ungdomar sprang in i den lokala kiosken en helg och skapade kaos. Två veckor efter händelsen fick Mohammed reda på vad ungdomarna hade ställt till med. Han samlade ungdomarna, ifrågasatte vad de har gjort, han fick dem att förstå att det de hade gjort var fel. Sedan tog han med sig alla 15 killar tillbaka till kioskinnehavaren och de bad kioskägaren om ursäkt en och en. 

Klockan är 17.00 och det är dags att öppna Minimix. Personalen hälsar på alla genom att skaka hand, välkomna in och skriva in barnens namn på närvarolistan, det är en livlig stämning. 

Mohammed tar fram sin mobil och filmar barnen. ”Det är för vårt Instagramkonto och Facebook”, förklarar han. Besökarna har ofta unga föräldrar som själva använder sig av sociala medier, Minimix har därför skapat ett eget Instagramkonto där de filmar sina aktiviteter och många av deras följare är föräldrarna. När de ser vad barnen gör känner de sig trygga. Mohammed har märkt att antalet tjejer bland besökarna ökat och en anledning är att föräldrarna känner sig trygga med verksamheten och vågar skicka dit sina döttrar. 

Rojin är elva år och har bott i Hammarkullen hela sitt liv. Hon kommer från en stor familj med fler äldre syskon, Rojin är yngst, hennes föräldrar jobbar ofta långa pass. För två år sedan började hon komma till Minimix. Här fick hon många vänner via aktiviteterna. 

”Det bästa minnet som jag har med Minimix är solidaritetslägret, det var mitt första sommarläger någonsin. Jag hade aldrig varit på läger innan.” Rojin beskriver personalen på Minimix som en extra familj som hon alltid kan vända sig till. 

”Vi kan reta dem och de bara skrattar så de gör att man blir trygg. När Minimix stänger på kvällarna så kan man fråga personalen om de kan följa mig hem så gör de det.” 

Hur har Minimix påverkat din vardag? 

”I skolan var jag inte en duktig tjej, jag skrek mycket. Men på Minimix fick jag lära mig att inte göra så. Förut brukade jag hålla mina känslor inåt men nu kan jag berätta det för andra, jag har blivit mer hjälpsam ute och hemma med mina föräldrar. Minimix har lärt mig att vara mig själv, inte falla för grupptryck och vara stolt över mig själv.” 

14-åriga Safa har vistats flitigt på Minimix sedan öppningen 2016. Hon berättar att hon har åtta syskon, ena föräldern studerar och den andra är sjukskriven. 

”När jag hängde här i mellanstadiet så kände vi att det här var vårt andra hem. Fritidsgården har förändrat mitt liv mycket. Det var ingen som trodde på mig förutom min familj, ingen litade på mig att jag kunde bli någonting. Men fritidsgården var alltid där och trodde på mig, om jag sa jag ville spela basket så arrangerade de en basketturnering så jag kunde visa att jag kan om jag vill. De har alltid varit där när jag behöver dem.” 

Tolvårige Sajad bor tillsammans med sina tre syskon och föräldrar som studerar och berättar att föräldrarna pushar honom för att hitta på aktiviteter istället för att bara sitta hemma. Han minns sitt första besök, han gick in i lokalen och snabbt ut igen. Då kom Mohammed ut till honom och pratade för att dämpa Sajads nervositet. Sajad har fått jobba mycket med att våga ta kontakt med andra. Förr brukade han säga nej till mycket, nu vågar han mer. Gemenskapen gör att han har fått bättre självförtroende, säger han. 

”Minimix är som ett lag, ett fotbollslag när jag är på plan, alla står bakom dig och hejar på varann.” 

Den första kullen av besökare från starten 2016 går nu i nian och gymnasiet. Det har gått bra för nästan alla de ungdomar som engagerat sig i verksamheten och haft en ansvarsroll. Flera av dem har slussats in i andra föreningar och kontakten med personalen på Minimix står kvar. 

Minimix en viktig aktör i Hammarkullen och en frizon där barn kan agera fritt bortom påtryckningar och negativ inverkan från de kriminellas agendor som ofta går ut på att förvalta ungas hopplöshet, rastlöshet och andra missnöjen till sin fördel i rekrytering till sina territoriella gäng.