Ensam i ett samhälle byggt för två

CAROLINA, MAMMA TILL ALEX, CLEO, DANIEL & ALVINA

I Fjällbacka är avstånden korta. Havet ligger nära, skolan likaså. Carolina har valt att bo här för att vardagen ska fungera med fyra barn och en vuxen. Allt ska finnas inom räckhåll. Allt ska klaffa. Men det finns något som inte går att anpassa: normen.
      – Här utgår mycket från att man är två.

Carolina bor i en hyresrätt med sina fyra barn: Daniel 18, Alex 14, Cleo 11 och Alvina 8. Hit flyttade hon från Stockholm när yngsta dottern var bebis, för att bygga ett nytt liv.

    – Jag har bosatt mig där barnen kan få en trygg och stabil uppväxt.

Hon har en bakgrund som dansare och smyckeskonstnär och drev under flera år turistbyrån i Fjällbacka. Ett arbete som har inneburit intensiva somrar, men också mycket fritid. I dag pluggar hon till internationell kulturprojektledare i Göteborg och pendlar fem timmar varje studiedag.
     – Det är tufft, men jag försöker skapa ett liv som fungerar för oss alla.

Samtidigt har vardagen länge kretsat kring barnens behov. Båda hennes söner har grav ADHD och småbarnsåren i storstan var intensiva. Men där fanns också andra i samma sits. Efter flytten märkte hon att sammanhanget förändrades. En mindre ort rymmer inte lika många olika familjekonstellationer.
       – Av naturliga skäl är familjelivet mer synligt här. Då märks också kärnfamiljsnormen tydligare för oss som inte tillhör den.

Carolinas fokus har alltid varit på barnen, medan hon själv tvingats axla olika roller. Mamma, pappa, arbetstagare, student, döttrarnas friidrottstränare, skjutsare, och familjens enda projektledare. Den snälla. Den stränga. Den peppande. Den förmanande. Det är ett ständigt pussel där tid och ork ibland tar slut.

      – Jag måste vara stark hela tiden, annars kraschar allt. Det finns inget utrymme för svaghet.

Men det som Carolina återkommer till är varken livspusslet, tidsbristen eller alla praktiska svårigheter. Det är hur samhället fungerar.
     – Jag upplever att det finns förväntningar på hur en familj ska se ut. Osynliga sociala stigman som barnen i slutändan får bära.

Vad skulle ett ensamförsörjartillägg göra för skillnad? Hon talar inte om pengar i första hand, även om ett tillskott skulle betyda mer trygghet för barnen.
     – För mig är det en jämlikhetsfråga. Att det dubbelarbete vi gör värderas rättvist.

För Carolina handlar det om ett erkännande. Att hennes familj också räknas. I ett samhälle där normen fortfarande är tvåsamhet.