Att sörja och försörja
MADELEINE, MAMMA TILL ÄLVA, NOA, SILAS & EIRA
Det finns ett före och ett efter i Madeleines liv. Ett före den dag barnens pappa förlorade kampen, och ett efter som hon fortfarande lever i. Det är snart fem år sedan. Sorgen slog undan benen på hela familjen, och Madeleine blev ensam kvar med allt.
I dag har de två äldsta barnen, Älva som är 23 år och Silas som är 19, flyttat hemifrån. Madeleine bor kvar med sina två yngsta, Noa 17 och Eira 12, i en hyresrätt i Halmstad. Båda barnen har egna rum och själv har hon ett sovrum för första gången i sitt liv.
– Det låter kanske självklart. För mig är det nytt.
Innan allt hände hade Madeleine en fast anställning inom kommunen. Men sorgen tog över. Kroppen orkade inte.
– Jag fick sjukskriva mig i omgångar. Allt handlade om barnen. Deras mående. Deras sorg.
Hela familjen fick akuta psykologtider efter pappans bortgång. Men traumat kom långt senare, särskilt för yngsta dottern Eira som kämpar med sitt mående.
Nu har Madeleine i stället två olika timanställningar, som resurspedagog och vårdbiträde. Inkomsten varierar och är osäker.
– Jag vet aldrig hur mycket pengar jag får ihop. Vi lever månad för månad.
Men det svåraste med att vara ensam förälder är inte ekonomin, säger hon. Det är att inte ha någon att dela allt ansvar med.
– Man kan inte bara bryta ihop och gå och lägga sig. Jag måste hålla ihop. För barnen.
Samtidigt har det inte funnits utrymme för hennes egen sorg. Läxor, mat, skola, tvätt, vårdkontakter. Allt måste fungera. Eira skolgång blir lidande när orken inte räcker till.
Ekonomin är ansträngd och en enda liten oförutsedd utgift gör hela budgeten spricker. Men det som gör mest ont är inte att behöva säga nej. Det är att barnen inte ens frågar.
– De vet att det inte finns möjlighet.
I stället är hon påhittig och tillsammans gör familjen aktiviteter som inte kostar. Gratis skridskor via fritidsbanken. Alltid medhavd matsäck. Stranden på sommaren. En begagnad SUP som de släpar med sig överallt.
För Madeleines familj skulle ett ensamförsörjartillägg på 1 250 kronor inte handla om lyx.
– Det skulle ta bort snaran runt halsen, särskilt den sista veckan på månaden när kontot nästan alltid är helt tomt.
Det skulle också betyda att barnen vågar drömma och önska. När Silas tog studenten valde han den billigaste mössan. Han gick inte ens på balen. Det kostade för mycket.
– Det gör ont. Jag vill att de ska kunna be om saker. Inte behöva ta så stort ansvar.
Madeleine skäms ibland över situationen. Men framför allt känner hon stolthet. Över sig själv och över hur fint barnen hanterar allt. Hon lever vidare. Varje dag. För barnen.