Utan mamma går vi under
CECILIA, MAMMA TILL HUGO & SEBASTIAN
Det första Cecilia nämner är inte jobbet. Inte ekonomin. Det är hennes mamma.
– Utan henne hade det inte gått. Vi hade gått under som familj.
Cecilia bor i en stor tvåa på Värmdö tillsammans med sina två pojkar, Hugo som är 9 år och Sebastian som snart fyller 7. Redan när barnen var små bar hon det fulla ansvaret. Pappan studerade, medan Cecilia både tog hela föräldraledigheten och försörjde familjen. När separationen kom, för snart fyra år sedan, förändrades inget ekonomiskt. Hon hade redan burit allt själv.
Cecilia är legitimerad audionom och jobbar heltid, vilket är förutsättning för att livet ska fungera. Samtidigt har hennes barn extra behov. Båda har olika former av ADHD, plus autism och generell språkstörning. Under en intensiv period förra året hade familjen över 20 vårdkontakter på tre månader.
– Läkarbesök mitt på dagen, möten som inte går att flytta. Ofta har jag fått ta ut obetald ledighet för att få ihop det.
Det är det osynliga arbetet, säger hon. All planering. Alla beslut i förväg. Allt ansvar som aldrig tar paus. Cecilia lever dessutom med en autoimmun sjukdom kommer i skov. Skulle hon behöva sjukskrivas finns ingen buffert. Ingen andra inkomst att luta sig mot.
– Jag måste jobba 100 procent. Annars klarar vi oss inte.
Det är här hennes mamma är avgörande. Hon hämtar barnen vissa dagar, lagar middag och finns där när Cecilia inte kan vara på två platser samtidigt. Utan henne hade Cecilia löst det för barnen, men själv hade hon nog gått in i väggen.
Ekonomin är utan marginaler och barnbidraget går till det nödvändiga. Vinterkläder köps i förväg, ur säsong. När priserna på el, bränsle och mat gick upp blev stressen påtaglig. Att skjutsa Hugo till skolan kostar flera tusen i månaden, bara för att han ska få gå i en skola med rätt kompetens.
– Oförutsedda utgifter har jag inte råd med. När min tand sprack förra året och jag behöver ett inplantat fick jag låna pengar av mamma. Det är ett privilegium att ha den möjligheten.
Men att inte kunna ge barnen ledigt är den största sorgen för Cecilia. Pojkarna behöver lugn, ro och rutiner. Ändå måste de nästan alltid vara på fritids under skolloven.
– Att bara få vara hemma tillsammans en vecka mitt i terminen hade varit guld värt för dem.
Vad skulle 1 250 kronor extra i månaden göra för skillnad för familjen?
Att vara den ensam med allt ansvar innebär också att man är den som måste säga nej. Till kalas. Till presenter. Till aktiviteter och resor. Men det är inte det som saknas mest. – Drömmen är att barnen få komma tillbaka till skolan efter ett lov och säga att de också varit lediga. Precis som sina kompisar.
Det låter kanske inte som så mycket. Men för Cecilia handlar det om mer. Det handlar om gemenskap. Om trygghet. Om återhämtning. Så att hennes barn ska orka vara barn.