Faller jag, så faller allt
CRISTINA, MAMMA TILL SAMI & NILO
Det är så Cristina beskriver livet som ensamförsörjare. Ett ansvar som aldrig tar paus, och en vardag där det sällan finns utrymme att vara svag. Cristina har levt själv med sina söner Sami och Nilo sedan 2016. De var bara 3,5 år och 6 månader när hon blev ensam med allt. Det har varit en tuff resa. I dag är barnen 13 och 10 år, och familjen bor tillsammans i en trea i Uppsala. Utan släkt eller nära nätverk i närheten har hon klarat sig själv, år efter år.
– Allt har vilat på mig.
Efter några år som ensamförsörjare var hon tvungen att lämna sitt drömjobb i modebranschen. Oregelbundna tider och sena kvällar gick inte att kombinera med små barn och noll avlastning. För att få ihop vardagen, skolade hon i stället om sig till barnskötare. Hon trivs med sitt jobb på förskola och har hittat kreativa sätt att väva in sin tidigare yrkeserfarenhet i det pedagogiska arbetet.
Men ensamförsörjarskapet handlar inte bara om att få ihop schemat och ekonomin. Att alltid vara den enda vuxna innebär en sårbarhet. Redan när barnen var små lärde hon dem ringa 112 om något skulle hända henne. Inte för att hon ville, utan för att hon var tvungen.
Cristina berättar att familjen är en enad trio. Starka tillsammans, men sårbara.
– Det finns inget utrymme att bryta ihop. När jag för några år sedan fick besked om cellförändringar blev jag livrädd. Men jag var tvungen att hålla ihop. Om jag faller, så faller barnen också.
Den rädslan finns där hela tiden. Hon berättar att hon nog kan uppfattas som överbeskyddande, men det är svårt att vara något annat i deras situation. Det märks också på barnens funderingar. De frågar sällan efter nya saker, i stället är deras grubblerier mer existentiella: ”Mamma om du dör, vad händer med oss då?”.
Ekonomin är pressad och Cristina måste ständigt välja bort. Ett tillägg på 1250 kronor i månaden skulle göra stor skillnad för familjen, både i det lilla och stora.
– Tänk att kunna köpa juice till helgfrukosten utan att behöva fundera. Eller att slippa begränsa barnen till max en ost- och kalkonskiva på mackan. Men vi skulle också kunna unna oss gemensamma upplevelser emellanåt. Gå på bio, eller till och med restaurang.
Hon berättar också om barnens drömmar. Som när Sami fick gå till en riktig frisör för allra första, och hittills enda, gången.
– Han blev så otroligt glad och nöjd över att få göra något som är självklart för hans kompisar. Att kunna ge honom det oftare nu i tonåren skulle betyda mycket.
Som ensam förälder känner Cristina sig ibland bortglömd. Men när hon fyllde år sist fick hon den finaste tänkbara överraskningen av sina pojkar.
– De kom hem med sushi och choklad, som är mina favoriter. Och jag fick en otrolig present: En mugg med texten ”Världens bästa mamma OCH pappa”. För barnen var det ett sätt att säga tack. För Cristina blev det ett kvitto på att hon är tillräcklig.